Den här gången har jag läst Farliga Idéer, när det opassande tänkandet är din värdefullaste resurs av Alf Rehn. Vi har beslutat oss att ta denna boken i flera inlägg. Vi delar upp boken i två delar, boken i sig är uppdelad i fyra delar. Så detta första inlägg blir del 1-2 av boken.
Nu är det min tur att argumentera emot litteraturen!
Jag tänkte börja med del 1: Det bekväma tänkandetI denna del pratar Rhen om att vi människor är bekväma i vårt tänkande och att vi bara tror att vi tänker kreativt, fast egentligen är vi bara bekväma och tar den lätta vägen ut. Enligt honom ska kreativitet vara opassande, farligt och besvärligt. Och för att nå äkta kreativitet måste man sättas i en obekväm situation. För att sättas i en obekväm måste man tänka utanför vår "osynliga box" som finns i hjärnan.
Denna "box" är vår version av guldfiskens vatten, en begränsning bortom det vi normalt föreställer oss som våra begränsningar.
Farliga idéer av Alf Rehn. sid. 55
Rhen menar att vi människor tror att vi är kreativa och tänker utanför boxen när vi kommer på en bra idé som andra tycker om men egentligen är detta inte ett sätt att tänka utanför boxen. Han menar att när man kommer på en bra idé utifrån att tänka utanför boxen så är det många som INTE tycker om din idé och det blir obekvämt och svårt. Det känns som att Rhen menar att när du är obekväm och känner dig rent utav skräckslagen när du kommit på något, då är det kreativitet. Han säger att riktig kreativitet är rent fysiskt obehaglig och att "myskreativiteten" är bara en falsk glädje. Att det bara är hjärnan som lurar oss.
Ska vi då känna oss oroliga, skrämda och kallsvettas bara för att vara kreativa? Jag tycker det låter väldigt ansträngande för att vara kreativ. Jag tror inte att all kreativitet måste vara obekväm bara för att vara intressant. Jag har själv gjort en massa kreativitetsövningar som Rhen pratar om i sin bok och rent av kastar åt helvete. Men jag tycker att de hjälpt mig med min kreativitet och det finns säkert flera andra som tycker att dessa övningar är bra. Jag tycker att Rhen har fel när det gäller kreativitet. Jag tycker det är viktigt att känna sig belväm med sig själv och sina tankar och inte känna ångest var dag bara för att man ska vara "riktigt kreativ". Jag som upplevelseproducent tycker att kreativitetsövningar är bra och får mig att tänka utanför "boxen". Detta utan att känna ångest eller fysiskt obehag.
Del 2: Att provocera tänkandet
I detta kapitel tar Rehn upp allt från äckligheter till snusk och pratar om att man måste provocera sitt tänkande. Han berättar att allt inte behöver vara trevligt och tar upp ett exempel på ätbart öronvax som är ett sorts godis.
Rhen tar upp i del 2 att så fort vi känner avsmak för något och tycker att något är äckligt så stänger vi av en del av hjärnan för att slippa fortsätta täkna på det. Till exempel så vill man helst inte tänka sina föräldrar ha sex, eller hur? Han menar dock att vi ska provocera vårt tänkande genom att jobba med det som man inte vill jobba med. Han tar upp en "övning" som man kan göra. Den går ut på att man ska skriva ner en lista på saker som man absolut vill jobba med och sedan arbeta med den raka motsatsen. Är det verkligen såhär man ska arbeta? Om man arbetar med att arbeta med motsatsen till det man vill arbeta med tror jag man lätt förlorar sin motivation till sitt arbete. Jag själv vill ju inte arbeta med motsatsen till det jag vill arbeta med. Detta gör att jag stänger ner totalt och verkligen inte tänker utanför boxen. Jag tycker man ska arbeta med det man tycker om för att ha kvar sin motivation. Har man motivation till det man gör följer förhoppningsvis kreativiteten med och man blir både motiverad och kreativ inom sitt arbete och tycker även att det är roligt.
Hittills tycker jag att Rhen är ute och cyklar när det gäller att tänka kreativt. Jag som upplevelseproducent tycker inte man ska behöva utstå obekvämlighet, fysisk smärta eller någon sorts illamånde enligt min mening. Detta gör både arbetsmiljön och arbetet till något helt annat än vad det ska vara. Jag tycker man ska trivas med sina tankar och tycka om det man arbetar med och absolut inte känna sig obekväm med att utveckla några av sina idéer. Efter att ha läst halva boken tycker jag INTE att denna sorten av litteratur är något för den kulturella och kreativa näringen.
/J
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar